Skolavslutning
Idag var det skolavslutning. Avslutet på allt som man jobbat med sen första klass. Hela grundskolan. Ja visst, vi ska efter sommarlovet gå i skolan i tre år till. Kanske plugga längre än så. Men det är inte alls samma sak. I grundskolan mognar man så mycket som person. I gymnasiet har man redan lärt sig att vara självständig och ta eget ansvar (de flesta i alla fall). Man vet mer utav vem man är i gymnasiet än när man går i hela grundskolan, tillsammans med alla. När jag åkte till kyrkan idag så hade jag fortfarande inte smält att det faktiskt skulle bli sommarlov och att jag aldrig mer kommer att gå i Högalidsskolan något mer. Men när vi hade varit med skolan i kyrkan, och när vi var klara med klassen i klassrummet, så gick vi ut på skolgården. Då såg jag alla stå där och kramas. Det var då jag insåg lite mer på riktigt att vi faktiskt ska sluta. Heikki, min träslöjdlärare, kom fram till mig. Då började jag storgråta. Han kramade om mig och vi pratade en liten stund. Sen spenderade jag den sista tiden som elev i skolan med att bara gå och kramas med alla, för flera en förmodligen sista gång, och gråta. Jag och Tone gick med varandra och sa hejdå till alla och grät så himla mycket. Det kändes så tungt. Och glädjen för sommarlov glömdes typ bort den stunden. Jag tänkte bara på att jag inte kommer få träffa dom varje dag. Tjejerna i klassen kommer jag inte få träffa varje dag, jag kommer förmodligen inte möta Tone i korridoren varje dag, jag kommer inte möta någon av killarna i korridoren varje dag, jag kommer inte kunna vinka ett glatt hej till Stella och Anna-Maria varje dag, jag kommer inte kunna kramas med Julle och Maria i korridoren varje dag. Jag kommer aldrig mer ha en idrottslektion med Tove som är som en extramamma till oss och som bara garvar när vi är sådär "tonåriga" (haha?). Jag kommer aldrig mer ha en SO lektion med Lasse där han säger "skjut in bänkarna och sudda bort eventuellt klotter" eller tjatar om Lgr 11. Jag kommer aldrig mer ha en trädslöjdslektion med mysgubben Heikki som bryter på finska. Att börja i Högalidsskolan var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Mitt livs bästa beslut. Jag kommer sakna alla så mycket. Och det sjuka är att de känslor jag har nu, kommer vara bortblåsta senare. Jag kommer inte gå runt och vara ledsen och sakna det här hela tiden. Jag kommer se tillbaka på min skolgång i den här skolan som något så hima betydelsefullt och lärande i mitt liv. TACK för allt alla. Ni som första dagen i sexan visade mig runt i skolan och tog hand om mig när jag inte kände någon. Ni som vågat säga vad ni tycker. Som en tjej i min parallellklass idag kom fram och sa en så himla fin sak. Man blir såhär extra glad när det är någon man inte känner så jättebra som säger saker också. Och ni som bara var där på dagarna under de här fyra åren. Guldvärt.
