Orden förminskas

Det är ett problem jag ser rätt tydligt. Att ha ångest är inte att ha ångest längre. Ångest nu för tiden är att ha ångest för ett prov, söndagsångest osv. "Jag har ångest" tycker jag missbrukas. De som har eller har haft ångest på riktigt. Och då snackar jag inte om söndagsångest eller något liknande i samma grad. Utan sån där ångest så att man bara vill krypa ur sitt egna skinn. Eller när man känner att man kollar på sig själv från en annan vinkel. Det är bland de jobbigaste jag vet. Och det går inte ens att jämföra med ångest för läxor. Det här är absolut inget tyck-synd-om-mig-inlägg, utan jag tycker att det är ett problem.
 
Jag själv har också hjälpt till med att förminska ordet ångest. Ni vet när man hör folk säga saker ofta så börjar man säga dom själv till slut, för att man blir van. Jag har, sen jag fick min första ångestattack, vetat vad ordet innebär, i alla fall för mig själv. Och därför har jag inte tänkt så mycket när jag lagt ut en bild på instagram och skrivit "söndagsångest". Men från och med för ett tag sen, när jag första gången tänkte på att ordet blir förminskat, så vill jag avvänja mig själv från att använda ordet om jag inte pratar om "riktig" ångest. Jag är fullt medveten om att det finns ångest i olika grader. Det finns det ju med allt. Men det är inte alls samma sak. För om jag skulle säga till någon att jag har ångest, bara sådär, så skulle folk inte förstå innebörden med det. Ordet "deppigt", "deprimerande" förminskas också. Det är hundra procent allvarligt om någon är deprimerad. Det är en förhöjd risk på självmord. Ett sånt ord har jag också använt i helt fel syfte. "Deppigt att det regnar". Jaha, ja, det är tråkigt att det regnar. Men jag skulle aldrig börja få självmordstankar för att det regnar? Och livet känns inte meningslöst för att det regnar heller?
 
Så med detta vill jag bara uppmana de som läser att tänka sig för innan man säger ett ord som kan ha en sån stor allvarlighet i sig. För det ska jag också göra. Puss och kram, skumbanan.
#1 / / ---:

Hej. Jag håller inte alls med. Jag lider av daglig ångest. Jag har tidigare haft ångestattacker. Min ångest är riktig. Den finns. Genom att jag dagligen kan förvarna människor i min omgivning kan min ångest förminskas. På ett bra sätt. Det hjälper mig att prata högt om min ångest. Ex. Jag kan säga att jag har ångest när jag ska bada, eller för att det är dåligt väder, ett matteprov osv. Ångesten lever med mig varje dag, därför måste jag prata om den varje dag. Pratar jag inte om den så byggs den upp i mitt huvud och jag kan få panikångestattacker. Så jag håller inte med dig. För att förtydliga vad jag menar använder jag mig av dom extremaste exemplen. En våldtäckt är lika allvarlig om det är en gruppvåldtäkt eller en "en mans våldtäkt". Det massa gäller för min ångest. Tror att det finns många som känner igen sig i mitt beteende. Eller så gör dom inte det och jag är helt ute och cyklar. I vilket fall som helst ska man inte utesluta ångest oavsett vilken mängd den kommer i. Du skriver inte jättemycket om din ångest, men lite frågor bara. Hur ofta kommer din ångest fram? Har du bara "extrem" Kram

Svar: Hej, jag kan absolut förstå vad du menar. Och i inlägget skriver jag också att jag är fullt medveten om att allt finns i olika grader. Jag tycker också, som i ditt exempel, att en gruppvåldtäkt är lika allvarlig som en en-mans-våldtäkt. Men det jag menade i inlägget var att om jag, eller du, som en person med ångest, berättar för någon utan ångest, att man har ångest. Då tycker jag att det ses som en icke seriös sak. Man tas inte riktigt på allvar. Och det är inte alltid jag vill tas på största allvar och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig för min ångest. Och det är utav mina erfarenheter och vad jag varit med om som det är så som jag skriver i inlägget. Bara för att jag tycker såhär och varit med om det så betyder det ju inte alls att alla som har ångest måste tycka så eller har upplevt det. Men i min blogg så spelar det ingen roll hur många jag når ut till. Om det är en person som upplevt samma sak så blir jag jätteglad. Då känner sig inte personen lika ensam i "problemet". Och ångest i vilken grad som helst ska inte uteslutas, och det inte vad jag menar när jag skriver heller. Det tycker jag inte alls att jag formulerat. Men i dina erfarenheter så verkar det ju som att det blivit en bra grej att ordet förminskats. Och det är ju kanon för dig, och för fler som tycker och känner som du. Och nej jag skriver inte mycket om min ångest. Jag vet inte någon speciell anledning till att det blivit så. Där emot är jag väldigt öppen med den utåt. Eller jag skäms liksom inte över den för fem öre, som vissa gör. Min ångest kommer fram rätt ofta, dock skiljer det mycket vad jag är i för period i mitt liv just då. Mitt kommer oftast inte utav händelser, utan av något som inte styrs utav det. Jag har inte bara extrem ångest. Kram
Thilda Isaksson

#2 / / Anonym:

Fast man kan ju använda ordet "söndagsångest". Man kanske mår jätte dåligt över att det är söndag o då är det ju helt ok att använda det tycker jag. /inte förra personen

Svar: Ja? Om man mår jättedåligt pga söndag så använder man det? Har jag sagt något annat?
Thilda Isaksson